För att göra det hela lättare skulle jag vilja berätta våran historia från början, en ganska otrolig resa nu när man ser tillbaka på det.

I början av Mars 2012 svarade jag på en annons på hästnet, jag hade sett annonsen några ggr tidigare men aldrig svarat på den. Men när min kompis tipsade om den var det bara att chansa!
Det var en huvudbild på en brun häst med bläs, han såg glad och nyfiken ut. Säljaren ringde upp ett par dagar senare och berättade att han var väldig trevlig, endast insutten i skritt och trav. Det märktes att hon inte riktigt tyckte om honom, de hade aldrig "klickat" ordentligt. Men han lät som ett roligt projekt iaf, jag tänkte att i värsta fall kan man ju rida till honom och sälja sen. Se det mer som en utmaning.

Så den 11/3 2012 åkte till Fölseryd, en bit utanför väderstad, och kollade på honom. Eftersom det var en bit bort och vi skulle kolla på en till häst åt min kompis så hade vi hästbussen med oss - vi tänkte att någon av de följer säkert med hem!
Väl framme möter vi säljaren som visar oss till lösdriftshagen där han stod med sin flock. Och chocken som kom när man ser minst 25 hästar i varierande ålder i en och samma hage är för mig fortfarande otrolig. Jag kunde inte för mitt liv hitta den där fina glansiga, pigga och snygga valacken bland dem, blicken gick som en målsökande misil bland lurvtussarna. Har vi kommit fel?
Säljaren går iaf in i en klunga av hästar och kommer med en långhårig, jättetunn kamel. Min första tanke var "den där vill inte jag ha!". Men vi hade åkt så långt och jag ville ändå inte avfärda honom på en gång av någon anledning, så vi gick mot stallet för att borsta och känna igenom honom lite. Jag tog den mjukaste borsten jag hittade för att skona hans skinn och skelett. På andra sidan hörde jag hur en piggborste lekte hela havet stormar över revebenen på honom..
Vi står och småpratar lite, hon berättar om hur inridningen gått till och har egentligen inte mycket att säga till hans fördel. Jag blev alltmer missmodig, men jag ville se honom i någon sorts rörelse. Med tanke på hans tillstånd fanns det inte en chans att jag skulle sätta mig på honom, men min kompis såg en svag backe utanför och föreslog att vi kunde trava honom för hand där och se hur han tar emot sig på steget. Sagt och gjort, han visade inga tecken på hälta eller obehag. DÅ kom det som fick mig på fall..
När de kom tillbaka från den korta backen gick jag fram för att klappa honom lite, och helt plötsligt kör han upp mulen i ansiktet på mig och gör "indiandgrejen" när de blåser ut luft från näsborrarna för att visa att de är ofarliga. Jag blåser tillbaka och han kör in huvudet under armen på mig, drar en suck och verkar bara njuta. Då var det totalt kört, jag kunde inte lämna stället utan honom!
Vi var inte helt hundra på att han faktiskt skulle överleva den långa resan hem, men han visade sig vara en riktig fighter redan då! Med jämna mellanrum gnäggade han men stod som ett ljus under större delen av resan.
Dagen efter hemma i stallet konstaterades det att han var sprängfylld med mask och invaderad av löss. Men all uppmärksamhet han fick var som himmelriket för honom, han mös varenda sekund. Och ute i hagen kunde han ligga helt utslagen och bokstavligen snarka, stallägaren trodde ett flertal gånger att han hade dött - tills hon hörde mullret från hans strupe.
Så började vi väldigt lugnt att sätta igång hans träning, först promenader för hand, sen löslongering korta stunder, longering med lätt inspänning bara för att han skulle hitta ett stöd framtill. Efter en dryg månad med massor av mat och lätt träning satte jag mig på honom för första gången, vi skrittade i ca tre minuter på parkeringen. Jag var som på moln, nu var vi på gång på riktigt!
Träningen utökades succesivt blandat med både longering och tömkörning, lite löshoppning och mycket ridjobb på slingan. Han gjorde enorma framsteg hela våren, och det kändes bara bättre och bättre.

Jag tror att vi fick en väldigt bra start med tanke på att vi inte var fixerade vid ridningen, utan första prioriteringen var att bli av med både löss och mask, få ordning på hans trasiga hovar (självklart var han svårskodd pga tidigare obehagliga upplevelser också) och raspa tänderna på honom. Och alla promenader samt uppfostran har gett oss ett enormt försprång i så mycket annat.

Jag hade aldrig klarat denna resan själv utan har fått massor av hjälp och stöd från familjen Bergman, jag kommer alltid vara evigt tacksam för allt Ni gjort!

Det var början på våran historia, och vi är inte färdiga än på långa vägar :)  

Det kanske är dags att återuppliva den här gamla stofilen!
Det kommer nog främst handla om min bästa vän Thorsten, våra framsteg och klavertramp!